För att vidare koppla till illegala resor med hjärtslag som en fågelunges kan vi ju ta den gången jag, Ludde och Jungestrand skulle ta oss till vårt tillfälliga hem i Bulgarien från Istanbul i Turkiet. Vi hade föregående natt tagit det spontana beslutet att hoppa på en nattbuss till Istanbul från Bourgas, för att slippa turistcharterkänslan och vara med om någonting större. Resan dit gick utan problem (förutom dålig sömn) och vi ägnade en hel dag åt den helt brutalt stora staden som breder ut sig mellan Europa och Asien. Men eftersom det var resandet vi skulle prata om skippar vi den delen och går direkt på hemresan. Vi hade varit förutseende och köpt hembiljett redan innan vi åkte kvällen före, och skulle nu gå bort till vår buss som var den sista för dagen. Men vår förvåning och förskräckelse blev stor då herrn' i disken hävdade att det vi köpt var en öppen biljett och att bussen var full (detta trots att det stod tidpunkt på biljetten, men uppenbarligen var vi tvugna att ha plats nr bokat också...). Att tillbringa en natt på gatan i en enorm stad vi aldrig varit i förr var kanske inte vad vi helst önskade, och så började övertalningsprocessen. Det var inte det lättaste att få någon att hjälpa oss då dom till en början inte ens fattade vad vi sa (en enda av dom kunde något som skulle kunna låta som engelska men inte riktigt...). Vi skrek, klagade, krävde, ljög och snyftade. Till slut fick vi honom att fatta att vårat plan hem gick imorn (en grov lögn) och att vi skulle missa det om vi inte fick åka med den här bussen. Chefer ringdes upp och busschauffören fjäskades med, och till slut fick vi kliva på bussen mot att vi erbjöd oss att sitta på golvet, men till en början fick vi ta tre platser som iallafall var lediga första timman. Så kom våra ersättare och trötta som vi var bredde vi ut oss i gången. Det var inte direkt någon turistbuss vi åkte med, utan bulgarer och turkar tittade förundrat på oss tre utstickande skandinaver som helt utan att klaga la oss i den smutsiga mittgången och sov. Men ju närmare gränsen vi kom desto snabbare slog pulsen och nervositeten hindrade fortsatt sömn. Vi var mycket tveksamma till om gränsvakterna skulle tillåta tre personer att färdas på golvet då vi inte visste om detta egentligen var helt lagligt. När vi stannade vid den lilla sjaskiga tullstationen kollade vakterna igenom våra pass, men vi råkade inte ut för något annat än misstänksamma blickar. Även våra väskor gick de igenom, och tillslut kunde vi betydligt lugnare till sinnes breda ut oss på golvet igen och sova någon halvtaskig slummer ett par timmar.
Nu skulle man kunna tro att resten av hemfärden gick bra, men så var icke fallet. På grund av den avgift som togs av bussar som nyttjade centralstationen i Bourgas valde vårt lilla bussbolag att skippa detta och bara stanna till på någon skum gata. Helt ovetandes om detta satt vi och väntade på vår hållplats, men anade mer och mer oråd när husen bara blev glesare och spridda industrier kantade vägen. Efter att ha hittat en person på bussen som kunde engelska förstod vi att vi delade vårt öde med flera andra resenärer, och tillsammans (eller ja, vår insats var relativt passiv) lyckades vi övertala busschauffören att stanna på en bensinmack. Men vi var redan långt utanför stan och visste inte ens åt vilket håll vi skulle, så tillslut lyckades vår engelsk-bulgariska tolk få dit en taxi som bussbolaget efter mycket om och men faktiskt betalade. Så till slut satt vi äntligen där, med bulgarisk skönsång strömmande ut från radion i en gul taxi påväg mot vårt hotell... Den förmiddagen ägnades många timmar åt solens helande strålar och sömnens välsignelse på en vit strand till det betryggande ljudet av skvalpande vågor. Nattens äventyr etsades fast i minnet och gav upphov till en del förundrade blickar när vi vaknat och inlevelsefullt drog historien för våra charternöjda vänner.
Något av det mest fascinerande med längre turer är den lilla privata värld man bygger upp med människorna runt sig. Efter någon timme har man på ett eller annat sätt bildat sig en uppfattning samt fått någon typ av relation till dem man har i sin direkta närhet. Ännu värre är det på längre flygturer mellan olika tidszoner, där man helt lever i sin egen lilla bubbla. Det är intressant att se hur mycket man verkligen påverkas av ljuset och den påtvingade dygnsrytmen. För faktum är att när lamporna släcks och det blir "natt" dröjer det inte länge innan alla sover. Ett par timmar senare serveras frukost och aktiviteter startas omkring en. Snabbt blir man pigg och rastlös av de ljusa lamporna, vår artificiella dag har börjat!
Själv trivs jag otroligt bra på resande fot. Det kan vara många långa timmar, men jag kan slappna av i mig själv eftersom jag vet att jag är påväg nånstans. Inget tvång att göra något för vetskapen att man är påväg är tillräcklig för att kunna njuta.
Andra minnen som dyker upp är den där bussresan till Stöten i nian, hela klassen stämmer in i "kalle kamel hade hundra pucklar..." som ska sjungas från hundra ner till noll. Att vi hade roligt var nog inte ett tillräckligt bra argument för att göra andra hälften av bussen mindre irriterade! Dom var inte dåligt glada att bli av med oss sen!
När jag sitter såhär o funderar dyker bara fler o fler minnen upp för mig. Bilfärder med vänner, festivalbussar, ett helt flygplan fyllt med scouter på väg till Malaysia, en lettländsk buss med högt uppskruvad lokal folkmusik, ett antal mil på Australiens vänstertrafikerade vägar, nervösa turer med Thailändska tuk-tuk förare och skumma taxichauförrer, och inte att förglömma alla dessa kortare pendeltågresor där kontakten med vänner man inte träffat på länge återupprättas med glädje!
Nog för att man ofta suckar och svär över förseningar och platsbrist, men tjusningen i att vara påväg är svårslagbar. Med fartvind utanför fönstret är äventyret aldrig långt borta!
