En midsommarsaga

Jag minns att jag plockade blommor på midsommar en gång. Sju stycken och la under kudden, sådär som man ska göra. Vi var femton år, åtta vänner som irrade runt i nattluften. Inte en viskning hördes från att vi plockat vår första blomma, förgätmigej tror jag det var. Vi hade bestämt att göra det på riktigt nu, utan att prata men med finurliga leenden. Det var svårt, spridda fniss hördes där vi smög fram genom daggvåta gläntor. Men med ett nattligt löfte bakom oss återvände vi mot huset i skogsbrynet med handen knuten om varsin bukett. Efter varma godnattkramar placerades blommorna att vila under kudden, och med hopp om vackra drömmar slumrade vi så sakteliga in.

Morgonen därpå vaknade vi med slöjan av drömmar kvar i bakhuvudet, och ett leende vilande i mungipan. Kanske var det den spänning vi delat och inte midsommarnattens magi som speglades i gryningsljuset, vad vet jag. Men den morgonen kändes äventyret lite närmare, livet lite större. Och jag minns hur vi satt där och insöp sommaren. Inte ett ord yttrades om nattens drömmar, men jag minns vad vi lovade varandra den morgonen. Vi var femton år, och vi lovade att bli lyckliga.

Hellre en ärrad varg...

Limas flygplats. Jag har hittat en ungefär 4 kvm stor gräsplätt vid utkanten på en parkeringsplats. Liv i betongen. Jag och gräset mot bilar och asfalt. Vi förlorar stort, i denna värld saknar vi både funktion och betydelse.

Har varit ensamresenär ett bra tag nu. Första dagen kan jag njuta av min självständighet, sedan gror längtan efter sällskap sig alltför stor. Ärligt talat, det är tråkigt. Verkar meningslöst att vara ensam i en värld påväg att bli överbefolkad. Iallafall oönskat, det finns ju så mycket fint att dela, så mycket värt att prata om. Min tro är att livet är till för att delas.

Jag minns ett samtal en stjärnklar natt i Bolivia. Jag och Robert (the Dutch guy) sitter och tittar ut över Titicacasjön från en gräsbeklädd terass på Isla del Sol. "Jag läste en bok när jag var liten," säger han. "Den handlade om flockdjur, om får och vargar. Jag tror man kan dela upp människor efter samma beteenden. Instinktivt är vi alla flockdjur, men får eller varg, det är det som gör skillnaden." Och så fortsätter diskussionen:

Fårmänniskorna är rädda för vargmänniskorna, trots att många nog gärna velat vara en själv. I en vargflock har alla egna styrkor, personligheter och drag. Man slåss ibland inom gruppen, men man jagar tillsammans. Olika metoder, men i slutändan en strävan efter samma mål, en glänsande horisont. Att visa sin styrka bära det som gör en unik med stolthet, det är det som gör en till en viktig och oersättlig individ.

I fårskocken däremot är den största faran att sticka ut. Att gå sin egen väg är som att lägga sig framför ångvälten påväg att asfaltera ens favoritglänta. Man önskar man kunde men man har inte en chans. Det är inget dåligt liv att vara får, bara man anpassar sig efter flockens vägval.
Uttrycket 'flockens svarta får' är väl knappast en slump, det talat väl sitt tydliga språk om hur får som sticker ut blir betraktade. Däremot tror jag inte någon kan se något skamligt i ett uttalande som 'flockens vita varg,' det låter både spännande och vackert.

Men precis som svarta får och vita vargar, är en svartvit flock ett undantag. De flesta av oss bär nog både en del får och en del varg inom sig. Vi föddes fläckiga och det är det som ger oss vår charm. Att vara får och varg, jaga och jagas. Men själv finner jag nog ändå mer spänning i hemlighetsfulla skogar än gröna ängar, och jag jagar hellre lyckan i vargarnas språng än betar lamt i hopp om klöver...


...


Där satt vi så, som två raggiga ungvargar under fullmånen. Och när vi log mot varandra för att säga godnatt är jag nästan säker på att man kunde se våra vita huggtänder glimma i silverskenet...