Arvikafestivalen

Tisdagen den 11:e juli lämnar en sliten och fullpackad bil med mig, Anna, Robin och Therese som passagerare Göteborg för att få en välbehövd dos kärlek och musik på Arvikafestivalen. Regnet hänger i luften men humöret hinner inte falla särksilt lågt, vi ska ju på festival! Att hitta en schysst tältplats är för en gångs skull inte alls omöjligt då vi är tidiga, och en bekant redan har tryckt ner grenar i en lagom cirkel för att skapa ett camp åt oss.

Jag ska jobba även i år och letar upp partybackstage-området vilket inte är alltför lätt då det knappt existerar än. Tillslut finner jag två av mina kommande arbetskamrater och slår mig ner och snackar med dem. Detta är början på en gemenskap och en helg med mängder av roliga stunder på en liten gräsplätt vi snart förvandlat till ölbar (med hjälp av ett tält, lastpallar, spik och sprayfärg). Vi hade alltså två dagar på oss att snickra ihop en bardisk och göra den snygg samt att lasta in all öl och annat vi skulle sälja till artister med flera. Hur förklarar man glädjen i att göra det här? Sanningen för mig är att det handlar om de vänner jag får och människor jag gör det med och den glädje jag finner i att skapa och vara aktiv. När vi sprayat schabloner och hängt upp tyg hade vi den snyggaste bar jag någonsin vart med och byggt och efter det var det bara att börja langa öl. Första festivaldagen inföll snart och vi kom snabbt in i våra nya roller på riktigt.

Att tävla med Chia om att bära flest flaskor (jag klarade 14 och vann) när vi rensade bord, att få en tjuga i dricks, att ta en paus med gratis dricka och en tallrik wok i gröngräset... Det är sådant jag efteråt minns med ett leende. Men en festival kan inte bara vara arbete, om än ett roligt sådant. Att njuta av konserter, dricka öl och samla gratisprylar är måsten att genomgå och detta gjorde vi givetvis.

Ett av de roligaste minnena är den kväll då jag, Tommy och David rusar iväg efter avklarade tre timmar då vi slutar klockan tolv för att spana in Alice in Videoland. Spelningen börjar just tolv men då vi är backstage kommer vi ut nästan längst fram vid scenen strax innan de börjat. Vi lyckas röja oss fram och snart står vi alla i främsta ledet och njuter hysteriskt! Spelningen är just en sådan som fyller hjärtat med glädje, huvudet med yrsel och kroppen med ömmande partier; helt sanslöst bra! Efteråt ska vi in backstage igen och tvingas tränga oss igenom en skara med hysteriska fans upprepandes "ursäkta vi jobbar backstage". Avundsjukan i den ivriga skaran märks tydligt och vi kan inte undgå att känna oss som om även vi står till viss del i stjärnglansen från deras idoler. Väl bakom scenen hittar vi bandet, tar ett vågat beslut och springer till kylen för att bjuda dem på varsin öl helt utan någons tillåtelse. De uppskattar iallafall vårat tilltag och kommer senare bort för att handla i baren. Vi har gjort ett intryck och är mycket nöjda med alltihop! Med berusningen av konserten kvar i kroppen röjer vi loss på Orions dansgolv tills de ska stänga och natten för länge sedan lämnat över åt gryningsljuset att sköta himlen ovan oss.

En vän från Stockholm och Portugal (som alltså även hon var i Portugal) hade också haft vett att fly hemmet direkt efter vårt äventyr där nere. För att fira oss själva, vad vi tagit oss igenom och att vi ses igen ägnar vi ett par timmar en sen natt åt att dricka glögg med russin och skrattande minnas tillsammans. Planen gjordes upp redan i Portugal, och med detta avklarat hade vi ännu ett projekt att vara stolta över!

Vännen man möter såhär består för alltid i minnet, om så inte i telefonboken. Att avsluta en lyckad kväll på ett dansgolv med mängder av individer som alla kan konsten att njuta till musik just så som passar dem bäst... Det är något av det mest fascinerande man kan göra. Sällan ser man så många äkta individer som just på Arvika, och sällan ser man så många olika typer av människor dela den respekten och kärleken för varandra. Atmosfären i ett folkhav framför en scen eller på ett dansgolv under en nattugglas vakande öga är sällan så fylld av gemenskap. Jag vet nu varför jag älskar just Arvikafestivalen, det kallas respekt, samhörighet och kärlek! Alla fördommar verkar som bortblåsta och tillsammans med 15 000 andra har jag upplevt en kärlekshistoria i Värmlands djupa skogar som varit betydligt mer fyllt av äventyr än väntat!

Explorer Belt, Portugal

En av historiens största bragder och äventyr är nu avklarat och en legend är skapad. Jag och Emma har tillbringat tre veckor i landet i hörnet av Europa; Portugal, och där fullföljt scoutarrangemanget Explorer Belt.

Reglerna är sådana att man på tio dagar ska vandra minst 160 km parvis och under tiden lösa ett visst antal uppgifter. Uppgifterna är av sådan karaktär att man ska komma landet och befolkningen närmare, och ett sätt för oss att få kontakter och uppleva många nya möten.

Äventyret smygstartade den 17 juni då vi tog bussen från Göteborg ner till Malmö där vi mötte upp med övriga 39 deltagare. Efter en mycket kort natts sömn tog vi den natten tåget över till Kastrup och flög därifrån till Lissabon och landet där allt ska ske.

Måndagen den 19 juni hoppar vi alla på en buss som kör runt och släpper av oss parvis på den portugisiska landsbygden. Detta tar hela dagen då vi måste släppas av med tillräckligt stort avstånd, och jag och Emma släpps inte förrän vid sju. Då vi båda är människor av det udda slaget har vi dock inget emot att åka buss, och det senaste nätternas knappt existerande sömn märks tydligt på två mycket flamsiga tjejer. Resten av våra busskamrater suckar åt vår vansinnigt dåliga humor, men till vår glädje har vi hittat några som delar den nämligen Jon och Jakob som också är Kenny Starfighter-fans. Detta resulterar i en battle of lines ända tills det är dags för J o J att släppas av. Kvar är jag och Emma, som tillslut släpps någonstans som skulle kunna vara var som helst i Portugal oss veterligen.

Morgonen därpå börjar vi med att lokalisera oss till den lilla byn Cótimos. Ett par steg senare är vi ute på vägarna, och har påbörjat en vandring vi aldrig kommer att glömma.

Kommande tio dagar är så fulla av upplevelser, känslor och tankar att det omöjligt går att återge rättvist. Vi vandrar uppför och nerför, sjungandes och svärandes, åt rätt och fel håll. Men trots att vi vandrade en hel del är de starkaste minnena från alla de raster vi tagit längs vägen. Lokalbefolkningen i Portugal hyser en gästrihet vi sällan sett någon annanstans, och inte en dag gick utan att vi blev inbjudna någonstans. Människorna i byarna pratar knappt någon engelska, så vi fick använda oss av någon blandning av spanska och portugisiska för att prata med dem. Detta i sig var en stor utmaning, och vi blev ofta förvånade över hur flytande konversationer vi ändå lyckades föra. Som jag tidigare nämnde skulle vi alltså under vandringen lösa uppgifter, en av dem var till exempel att besöka en skola och berätta om vår vandring. Uppgifterna gav oss en anledning att börja prata med människor över allt då många av dem var av det undersökande slaget. Att ha detta som ursäkt för att påbörja en konversation gjorde att vi ofta blev inbjudna på fika och mat var vi än gick. Befolkningen beundrade vår långa vandring och vi fick peka på kartan som de blev mycket fascinerade över (många hade sällan sett en karta över sina hemtrakter tidigare).

Ett av de starkaste minnena blir nog den kväll då vi i solnedgången passerar byn Póvoa. Från en kullerstensbelagd gränd hörs ljuden av musik och glada utrop. Nyfikna kikar vi in och möts av en gatufest med dragspel, dans och hemlagad mat. Knappt hinner vi registrera scenen framför oss innan vi blir invinkade och välkomnade. Vi bjuds på mat och dricka och hamnar mitt i vimlet då alla vill hälsa på de nytillkomna. Ett par barn provar intresserat våra tunga packningar och fnissar åt vår usla portugisiska. Det är med ett stort leende på läpparna vi tillslut lämnar den firande skaran. Med oss har vi fyra barn på följecyklar och minnet av ett midsommarfirande långt utöver det vanliga.

Efter tio dagar med en välpackad ryggsäck och ett par kängor som enda bostad går vi i mål i den lilla byn Drave någonstans bland Portugals höga bergstoppar. De gamla byggnaderna är av sten och trängs med varandra på klipporna. Det visar sig att delar av området ägs av Portugals roverscouter, som också konstruerat en lagun i bäcken som slingrar sig i botten av sänkan. Just här, nedanför vattenfallet, tillbringar vi allihop hela första dagen, solar, spelar alfalpet och berättar om våra olika äventyr.

I tre dagar stannar vi på denna plats, i vår egen tidsrymd avskärmade från världen. Vi sitter runt elden i skymningen, skrattar, pratar, sjunger och känner nog alla hur privilegiade vi är. Vi delar ett äventyr få förunnat, trots att vi inte upplevt det tillsammans. Vi vet alla att inga ord kan beskriva vad vi varit med om, men vi behöver inga ord för att förstå varandra. Vi har sett världen ur ett annat perspektiv, och vi vet att ingen annan än de som tagit sig igenom samma sak kan förstå hur fantastiskt det varit...

Nåväl, en äventyrares rastlöshet gör sig påmind och vi hoppar på en buss till Portugals tredje största stad Coimbra. Vi ska nu spendera kommande två veckor med att resa runt hela gruppen och se lite "modernare" delar av landet. En riktigt rolig händelse var den kväll vi letade upp den ultimata fotbollsbaren. Det var England-Portugal och stämningen var på topp. Efter att Sverige blivit utslagna hade vi givetvis konverterat till trogna Portugal-supportrar, och det var nu det gällde. Spänningen framför storbildsskärmen gick nästan att ta på, matchen var olidligt spännande och avgjordes tillslut med straffar. Portugals seger gjorde glädjen total och firandet pågick vart man än vände sig. Jag säger bara det; Portugal olé olé olé!
Ett par dagar tillbringade vi sedan i Figuera da Foz, en betydligt mer turistanpassad stad vid kusten. Vi fick två välbehövda dagar vid stranden med volleyboll, frisbee, bad och diverse sadistiska aktiviteter (Jon, Jakob och Olof grävde ett stort hål, lyfte helt brutalt upp mig och satte ner mig i det för att sedan täcka över mig med sand. Sedan ägnade de en halvtimma åt att skratta åt mig då jag kämpade mig upp på egen hand. Jävla stockholmare!).

En kväll i Figuera firade vi något försenad midsommar ihop med ett gäng Portugisiska scouter. Vi bjöd på typisk svensk mat och förvånansvärt nog uppskattades till och med knäckebröd med kaviar.

Tyvärr var ju vår tid i Portugal begränsad och vi skulle också ha tid att se Lissabon. Dagarna i huvudstaden var på många sätt de roligaste under hela resan, även om inget är jämförbart med själva vandringen. En av dagarna sprang vi runt i hela Lissabon då ledarna förberett en tävling vid namn Been There Done That. Vi räknade trappsteg, beställde något oidentifierbart på ett café, kollade in Vasco da Gamas gravgranne och blev erbjudna knark flertalet gånger (det sista ingick dock inte i tävlingen). Under tiden pågick en annan tävling, nämligen "fota flest kor" (det var en utställning på plats i Lissabon där konstnärer från hela världen designat kor), något som vi tyckte vi vann då vi hittade en plansch med alla 100 kor på som vi fotade. Fånigt nog godkändes inte detta.

Samma kväll besökte vi ett av Lissabons största diskotek. Alla hade vi rotat upp det minst skrynkliga plagget ur packningen och tagit en dusch för att göra oss redo att inta dansgolvet. När vi anlände vid halv tolv var det mycket knappt med folk och musiken under all kritik. Demonstrativt intog vi ändå dansgolvet och fick tillslut DJ'n att höja nivån på musikvalet. Efter flera svettiga och härliga timmar började folk vilja dra sig hemåt, och efter att ha tröttnat på de småjobbiga portugiserna hoppade även jag, Emma och Imse in i en taxi som tog oss hem.

Efter knappt tre timmars sömn tog jag och Emma oss upp dagen efter för att laga frukost. Käcka och överjävliga som vi är väckte vi alla med "ta fram det bästa humör"-låten vilket resulterade i flertalet sura morgontrötta blickar. Återigen gav sig dreamteamet Hanna-Emma-Jon iväg för att göra Lissabon dag två. Vi besökte en marknad där försäljare försökte kränga allt från felvända flaggor till stickkontakter. Två par byxor och en glass rikare begav vi oss nöjda från denna udda företeelse. Ett par vindlande gator senare hade vi gissat oss fram till en spårvagnshållplats och bestämde oss för att hoppa på. Linje 28 blev en spännande tur, och aldrig hade vi väl väntat oss att en liten gul spårvagn kunde ta sig fram genom så smala gränder, så snäva kurvor och så branta backar. Även vi spårvagnsvana göteborgare fann åkturen överraskande, och inte sällan befann sig husväggarna aningens för nära det skrangliga fordonet. Denna dag besökte vi också Lissabons största shoppingcenter, beundrade inomhusvattenfall och upp-och-ned vända kor.

Denna sista kväll var det också dags för the moment of truth och bältesceremonin. Med rätade ryggar och stolt uppsyn fick vi gå fram och ta emot beviset på vad vi avklarat, EB-skärpet. Med Lissabon i solnedgången som bakgrund var känslan mäktig och borggården nästan som uppfylld av mystik. Vi åt trerätters på en minst femstjärnig restaurang och begav oss tillslut glada och sjungande hemåt i natten. Övertrötta som vi var raggade jag och Jon upp Johan och Olof vilket resulterade i en nattlig omgång alfapet. Vi lyckades med konststycket att nästan döda spelet på två drag men genom att godkänna ord som "brr" och "döm" fick vi igång det igen. Tillslut gick H.E.J. Dreamteam minus Emma (Hanna o Jon) ur spelet som segrare och kunde nöjda inta golvläge och sovposition för en timmes rehabilitering i drömmarnas land.

Den 9 juli infaller sedan och detta ödesdigra datum är det dags för vår hemresa. Vi flyger till Kastrup och säger farväl på flygplatsen. Jag och Emma tar bussen därifrån nästan sist av alla. Huvudet är fyllt av tankar och vi kan egentligen inte förstå det alls. Vi saknar de vänner vi mött och det liv vi levt. Vardagen är skrämmande nära men äventyret aldrig långt borta. För med oss bär vi minnen för resten av livet, och en insikt få andra delar. En sak är säker; äventyret finns i farten, och det är vägen som är mödan värd...