En midsommarsaga

Jag minns att jag plockade blommor på midsommar en gång. Sju stycken och la under kudden, sådär som man ska göra. Vi var femton år, åtta vänner som irrade runt i nattluften. Inte en viskning hördes från att vi plockat vår första blomma, förgätmigej tror jag det var. Vi hade bestämt att göra det på riktigt nu, utan att prata men med finurliga leenden. Det var svårt, spridda fniss hördes där vi smög fram genom daggvåta gläntor. Men med ett nattligt löfte bakom oss återvände vi mot huset i skogsbrynet med handen knuten om varsin bukett. Efter varma godnattkramar placerades blommorna att vila under kudden, och med hopp om vackra drömmar slumrade vi så sakteliga in.

Morgonen därpå vaknade vi med slöjan av drömmar kvar i bakhuvudet, och ett leende vilande i mungipan. Kanske var det den spänning vi delat och inte midsommarnattens magi som speglades i gryningsljuset, vad vet jag. Men den morgonen kändes äventyret lite närmare, livet lite större. Och jag minns hur vi satt där och insöp sommaren. Inte ett ord yttrades om nattens drömmar, men jag minns vad vi lovade varandra den morgonen. Vi var femton år, och vi lovade att bli lyckliga.

Hellre en ärrad varg...

Limas flygplats. Jag har hittat en ungefär 4 kvm stor gräsplätt vid utkanten på en parkeringsplats. Liv i betongen. Jag och gräset mot bilar och asfalt. Vi förlorar stort, i denna värld saknar vi både funktion och betydelse.

Har varit ensamresenär ett bra tag nu. Första dagen kan jag njuta av min självständighet, sedan gror längtan efter sällskap sig alltför stor. Ärligt talat, det är tråkigt. Verkar meningslöst att vara ensam i en värld påväg att bli överbefolkad. Iallafall oönskat, det finns ju så mycket fint att dela, så mycket värt att prata om. Min tro är att livet är till för att delas.

Jag minns ett samtal en stjärnklar natt i Bolivia. Jag och Robert (the Dutch guy) sitter och tittar ut över Titicacasjön från en gräsbeklädd terass på Isla del Sol. "Jag läste en bok när jag var liten," säger han. "Den handlade om flockdjur, om får och vargar. Jag tror man kan dela upp människor efter samma beteenden. Instinktivt är vi alla flockdjur, men får eller varg, det är det som gör skillnaden." Och så fortsätter diskussionen:

Fårmänniskorna är rädda för vargmänniskorna, trots att många nog gärna velat vara en själv. I en vargflock har alla egna styrkor, personligheter och drag. Man slåss ibland inom gruppen, men man jagar tillsammans. Olika metoder, men i slutändan en strävan efter samma mål, en glänsande horisont. Att visa sin styrka bära det som gör en unik med stolthet, det är det som gör en till en viktig och oersättlig individ.

I fårskocken däremot är den största faran att sticka ut. Att gå sin egen väg är som att lägga sig framför ångvälten påväg att asfaltera ens favoritglänta. Man önskar man kunde men man har inte en chans. Det är inget dåligt liv att vara får, bara man anpassar sig efter flockens vägval.
Uttrycket 'flockens svarta får' är väl knappast en slump, det talat väl sitt tydliga språk om hur får som sticker ut blir betraktade. Däremot tror jag inte någon kan se något skamligt i ett uttalande som 'flockens vita varg,' det låter både spännande och vackert.

Men precis som svarta får och vita vargar, är en svartvit flock ett undantag. De flesta av oss bär nog både en del får och en del varg inom sig. Vi föddes fläckiga och det är det som ger oss vår charm. Att vara får och varg, jaga och jagas. Men själv finner jag nog ändå mer spänning i hemlighetsfulla skogar än gröna ängar, och jag jagar hellre lyckan i vargarnas språng än betar lamt i hopp om klöver...


...


Där satt vi så, som två raggiga ungvargar under fullmånen. Och när vi log mot varandra för att säga godnatt är jag nästan säker på att man kunde se våra vita huggtänder glimma i silverskenet...

Med livet som destination

Det är en het eftermiddag i december när jag som 16-åring kliver ur den smutsiga taxibilen i ena änden av Kao San Road, Bangkok. Med lystna ögonkast försöker jag insupa varje intryck av den skräniga gatan, och min näsa analyserar automatiskt alla de dofter jag andas in. För ett par sekunder glömmer jag gruppen av säkert minst lika fascinerade vänner bakom mig, och det enda som finns är jag och det hav av möjligheter som breder ut sig framför mig. Först ett par prövande steg bland gatustånd och försäljare, men sedan fylls jag av äventyrslystnad och viljan att utforska vartenda färgglatt tyg och varje hemtillverkad matta jag kan se. Med ett oavsiktligt leende på läpparna strosar jag gatan fram, övertygad om att världen i just detta ögonblick finns till för att just jag ska ha möjlighet att uppleva den.

Såhär ett par år senare vet jag att den backpackertäta Kao San Road kanske är bland de mindre exotiska platserna i denna fantastiska värld. Men känslan jag hade den där eftermiddagen, det är den jag söker varenada morgon när jag går hemifrån. Det är för att återigen få stå där, så fylld av nuet att det knappt rymms i mitt medvetande, som jag aldrig vill sluta se mig om i världen. För oavsett hur många fötter som nött de vindlande stigarna mot Macchu Picchu, oavsett hur många ögonpar som paralyserats av norrskenets gåta, så är inte upplevelsen din förrän du själv betagen står där.

Visst räds man ibland stora turistmål och det anpassade intryck man så ofta erbjuds. Men skräms inte av att uppleva även detta. En överfylld strand i Playa del inglés kanske inte känns på långa vägar lika spännande som ett kamelsafari i norra Sahara, men varje ny upplevelse är ett äventyr i sig, och du lämnar det en erfarenhet rikare. För egen del vill jag inte avfärda någonting förrän jag med egna ögon sett det och med egna fötter trampat marken, inte förrän då kan jag med säkerhet veta vad denna plats har att förmedla till just mig.

Världen i sig bär ett personligt budskap till var och en av oss, och man vet aldrig vad som väntar förrän man själv begett sig dit. En syn som förändrar en människas liv är troligtvis vardagsmat för en annan. Det budskap som åsynen av Kao San Road förmedlade till mig denna eftermiddag, var att trots de 10 miljoner människor som redan levde sina liv i staden så kunde det för mig vara den starkaste upplevelse möjlig att stå just där. Världen runt omkring oss kan aldrig bli begagnad, för varje gång det föds en ny individ återskapas även den!

Ett leende, en början

Avståndet mellan skenorna på ett järnvägsspår är 143,5 cm, ett inte alls särskilt logiskt mått att utgå från. Varför valde man inte 140 eller kanske 150 cm, något som var lättare för spårarbetare eller vem-det-nu-berör att komma ihåg?

Jo, när de första vagnarna anpassade för järnvägstrafik konstruerades använde man sig av samma verktyg som vid byggandet av häst- och kreatursdragna vagnar, och dessa var anpassade för just fordon med måttet 143,5 cm. Då uppstår ju givetvis frågan varför ett så udda mått användes i detta syfte, och för att finna svaret på det får vi gå ännu ett steg tillbaka. Givetvis måste vagnarna från den här tiden (precis som i alla tider) passa på vägarna, och det allmänna måttet på de gamla vägarna var för just fordon med 143,5 cm mellan hjulspåren.

Men vår ursprunliga fråga har ännu inte fått sin lösning, vi har fortfarande ingen förklaring till varför just detta mått används. För att finna svaret måste vi gå åtskilliga år tillbaka i tiden. Detta vägmått togs i bruk av de första stora vägbyggarna, nämligen romarna, och här står äntligen en lösning att finna. De romerska stridsvagnarna drogs av parhästar, och när två kreatur ställdes i bredd intill varandra upptog de i medel just 143,5 cm.

Det var alltså romarna som bestämde över avståndet mellan skenorna på järnvägsnät tvärs över världen. Det var deras effektivisering av vägbyggandet anpassat för krigstider som än idag avgör storleken på en förstaklasskupé på ett toppmodernt höghastighetståg.

Detta mått fördes sedan vidare av utvandrarna till USA, som inte funderade över att ändra spårvidden. När framtidens rymdfärjor nu konstrueras tyckte de amerikanska ingenjörerna att bränsletankarna borde vara bredare. Men tankarna konstrueras i Utah och måste transporteras med tåg till rymdbasen i Florida, och bredare tankar får inte plats i järnvägstunnlarna. Resultatet blev alltså tillslut att rymdingenjörerna fick nöja sig med det mått som romarna en gång hade bestämt.




Vad vill jag då få sagt med det här? Först och främst är det en fascinerande historia jag hämtat ur Paulo Coelhos bok Zahiren som varmt rekomenderas. Men jag vill också uppmärksamma den fantastiska funktionen av orsak och verkan som passerar såväl tid- som landsgränser. Betänk att mycket av vad du gör idag kommer att påverka människor i en avlägsen framtid eller på en annan kontinent. Kanske är din existens möjlig på grund av en persisk flickas försiktiga leende på en marknad för 300 år sen?


Slump, tur, ödet eller någon guds vilja? Oavsett vad du väljer att tro, så kom ihåg att aldrig sluta fascineras av den fantastiska värld och det fantastiska liv vi har tilldelats. Möjligheterna är dina och där för dig att ta tillvara på. Vill du förändra världen? Gör det!

Tur & Retur Göteborg

På resande fot upplever man saker man inte trodde var möjliga. Och då menar jag inte på nya platser, utan i tågsäten, flygplan, bussgolv, bagageutrymmen och diverse bilsäten. Ett par timmars hopkurande mot en brandsläckare på ett SJ-tåg mellan Sveriges största städer fick mig att associera till undanskuffade flyktingbarn (säkert en mycker orättvis jämförelse) utan rätt att egentligen åka med. Som den myglare man är hade jag bara köpt biljett för knappt halva sträckan i hopp om att de inte kollar biljetten mer än i början. Ett par minuters nervositet var det enda jag fick betala för mitt tilltag, men illegal var jag och flykting är jag väl född till. På grund av SJ's uppenbara oförmåga att planera var vagnen med obokade platser mer än överfull redan en kvart innan avresa, och längs hela tåget stod eller satt människor på golvet i brist på sittplatser. Själv satt man alltså intryckt i ett hörn med en brandsläckare uppkörd i skuldran. Att tåget var konstruerat för halva antalet passagerare var rätt uppenbart, och den stackars konduktören fick hoppa över ben, väskor och hundar för att kunna sköta sitt jobb. Min golvgranne kommenterade med ett snett leende att detta påminde om tågen i Indien, men med skillnaden att golven här var blöta och kalla...

För att vidare koppla till illegala resor med hjärtslag som en fågelunges kan vi ju ta den gången jag, Ludde och Jungestrand skulle ta oss till vårt tillfälliga hem i Bulgarien från Istanbul i Turkiet. Vi hade föregående natt tagit det spontana beslutet att hoppa på en nattbuss till Istanbul från Bourgas, för att slippa turistcharterkänslan och vara med om någonting större. Resan dit gick utan problem (förutom dålig sömn) och vi ägnade en hel dag åt den helt brutalt stora staden som breder ut sig mellan Europa och Asien. Men eftersom det var resandet vi skulle prata om skippar vi den delen och går direkt på hemresan. Vi hade varit förutseende och köpt hembiljett redan innan vi åkte kvällen före, och skulle nu gå bort till vår buss som var den sista för dagen. Men vår förvåning och förskräckelse blev stor då herrn' i disken hävdade att det vi köpt var en öppen biljett och att bussen var full (detta trots att det stod tidpunkt på biljetten, men uppenbarligen var vi tvugna att ha plats nr bokat också...). Att tillbringa en natt på gatan i en enorm stad vi aldrig varit i förr var kanske inte vad vi helst önskade, och så började övertalningsprocessen. Det var inte det lättaste att få någon att hjälpa oss då dom till en början inte ens fattade vad vi sa (en enda av dom kunde något som skulle kunna låta som engelska men inte riktigt...). Vi skrek, klagade, krävde, ljög och snyftade. Till slut fick vi honom att fatta att vårat plan hem gick imorn (en grov lögn) och att vi skulle missa det om vi inte fick åka med den här bussen. Chefer ringdes upp och busschauffören fjäskades med, och till slut fick vi kliva på bussen mot att vi erbjöd oss att sitta på golvet, men till en början fick vi ta tre platser som iallafall var lediga första timman. Så kom våra ersättare och trötta som vi var bredde vi ut oss i gången. Det var inte direkt någon turistbuss vi åkte med, utan bulgarer och turkar tittade förundrat på oss tre utstickande skandinaver som helt utan att klaga la oss i den smutsiga mittgången och sov. Men ju närmare gränsen vi kom desto snabbare slog pulsen och nervositeten hindrade fortsatt sömn. Vi var mycket tveksamma till om gränsvakterna skulle tillåta tre personer att färdas på golvet då vi inte visste om detta egentligen var helt lagligt. När vi stannade vid den lilla sjaskiga tullstationen kollade vakterna igenom våra pass, men vi råkade inte ut för något annat än misstänksamma blickar. Även våra väskor gick de igenom, och tillslut kunde vi betydligt lugnare till sinnes breda ut oss på golvet igen och sova någon halvtaskig slummer ett par timmar.
Nu skulle man kunna tro att resten av hemfärden gick bra, men så var icke fallet. På grund av den avgift som togs av bussar som nyttjade centralstationen i Bourgas valde vårt lilla bussbolag att skippa detta och bara stanna till på någon skum gata. Helt ovetandes om detta satt vi och väntade på vår hållplats, men anade mer och mer oråd när husen bara blev glesare och spridda industrier kantade vägen. Efter att ha hittat en person på bussen som kunde engelska förstod vi att vi delade vårt öde med flera andra resenärer, och tillsammans (eller ja, vår insats var relativt passiv) lyckades vi övertala busschauffören att stanna på en bensinmack. Men vi var redan långt utanför stan och visste inte ens åt vilket håll vi skulle, så tillslut lyckades vår engelsk-bulgariska tolk få dit en taxi som bussbolaget efter mycket om och men faktiskt betalade. Så till slut satt vi äntligen där, med bulgarisk skönsång strömmande ut från radion i en gul taxi påväg mot vårt hotell... Den förmiddagen ägnades många timmar åt solens helande strålar och sömnens välsignelse på en vit strand till det betryggande ljudet av skvalpande vågor. Nattens äventyr etsades fast i minnet och gav upphov till en del förundrade blickar när vi vaknat och inlevelsefullt drog historien för våra charternöjda vänner.

Något av det mest fascinerande med längre turer är den lilla privata värld man bygger upp med människorna runt sig. Efter någon timme har man på ett eller annat sätt bildat sig en uppfattning samt fått någon typ av relation till dem man har i sin direkta närhet. Ännu värre är det på längre flygturer mellan olika tidszoner, där man helt lever i sin egen lilla bubbla. Det är intressant att se hur mycket man verkligen påverkas av ljuset och den påtvingade dygnsrytmen. För faktum är att när lamporna släcks och det blir "natt" dröjer det inte länge innan alla sover. Ett par timmar senare serveras frukost och aktiviteter startas omkring en. Snabbt blir man pigg och rastlös av de ljusa lamporna, vår artificiella dag har börjat!

Själv trivs jag otroligt bra på resande fot. Det kan vara många långa timmar, men jag kan slappna av i mig själv eftersom jag vet att jag är påväg nånstans. Inget tvång att göra något för vetskapen att man är påväg är tillräcklig för att kunna njuta.

Andra minnen som dyker upp är den där bussresan till Stöten i nian, hela klassen stämmer in i "kalle kamel hade hundra pucklar..." som ska sjungas från hundra ner till noll. Att vi hade roligt var nog inte ett tillräckligt bra argument för att göra andra hälften av bussen mindre irriterade! Dom var inte dåligt glada att bli av med oss sen!

När jag sitter såhär o funderar dyker bara fler o fler minnen upp för mig. Bilfärder med vänner, festivalbussar, ett helt flygplan fyllt med scouter på väg till Malaysia, en lettländsk buss med högt uppskruvad lokal folkmusik, ett antal mil på Australiens vänstertrafikerade vägar, nervösa turer med Thailändska tuk-tuk förare och skumma taxichauförrer, och inte att förglömma alla dessa kortare pendeltågresor där kontakten med vänner man inte träffat på länge återupprättas med glädje!

Nog för att man ofta suckar och svär över förseningar och platsbrist, men tjusningen i att vara påväg är svårslagbar. Med fartvind utanför fönstret är äventyret aldrig långt borta!

Arvikafestivalen

Tisdagen den 11:e juli lämnar en sliten och fullpackad bil med mig, Anna, Robin och Therese som passagerare Göteborg för att få en välbehövd dos kärlek och musik på Arvikafestivalen. Regnet hänger i luften men humöret hinner inte falla särksilt lågt, vi ska ju på festival! Att hitta en schysst tältplats är för en gångs skull inte alls omöjligt då vi är tidiga, och en bekant redan har tryckt ner grenar i en lagom cirkel för att skapa ett camp åt oss.

Jag ska jobba även i år och letar upp partybackstage-området vilket inte är alltför lätt då det knappt existerar än. Tillslut finner jag två av mina kommande arbetskamrater och slår mig ner och snackar med dem. Detta är början på en gemenskap och en helg med mängder av roliga stunder på en liten gräsplätt vi snart förvandlat till ölbar (med hjälp av ett tält, lastpallar, spik och sprayfärg). Vi hade alltså två dagar på oss att snickra ihop en bardisk och göra den snygg samt att lasta in all öl och annat vi skulle sälja till artister med flera. Hur förklarar man glädjen i att göra det här? Sanningen för mig är att det handlar om de vänner jag får och människor jag gör det med och den glädje jag finner i att skapa och vara aktiv. När vi sprayat schabloner och hängt upp tyg hade vi den snyggaste bar jag någonsin vart med och byggt och efter det var det bara att börja langa öl. Första festivaldagen inföll snart och vi kom snabbt in i våra nya roller på riktigt.

Att tävla med Chia om att bära flest flaskor (jag klarade 14 och vann) när vi rensade bord, att få en tjuga i dricks, att ta en paus med gratis dricka och en tallrik wok i gröngräset... Det är sådant jag efteråt minns med ett leende. Men en festival kan inte bara vara arbete, om än ett roligt sådant. Att njuta av konserter, dricka öl och samla gratisprylar är måsten att genomgå och detta gjorde vi givetvis.

Ett av de roligaste minnena är den kväll då jag, Tommy och David rusar iväg efter avklarade tre timmar då vi slutar klockan tolv för att spana in Alice in Videoland. Spelningen börjar just tolv men då vi är backstage kommer vi ut nästan längst fram vid scenen strax innan de börjat. Vi lyckas röja oss fram och snart står vi alla i främsta ledet och njuter hysteriskt! Spelningen är just en sådan som fyller hjärtat med glädje, huvudet med yrsel och kroppen med ömmande partier; helt sanslöst bra! Efteråt ska vi in backstage igen och tvingas tränga oss igenom en skara med hysteriska fans upprepandes "ursäkta vi jobbar backstage". Avundsjukan i den ivriga skaran märks tydligt och vi kan inte undgå att känna oss som om även vi står till viss del i stjärnglansen från deras idoler. Väl bakom scenen hittar vi bandet, tar ett vågat beslut och springer till kylen för att bjuda dem på varsin öl helt utan någons tillåtelse. De uppskattar iallafall vårat tilltag och kommer senare bort för att handla i baren. Vi har gjort ett intryck och är mycket nöjda med alltihop! Med berusningen av konserten kvar i kroppen röjer vi loss på Orions dansgolv tills de ska stänga och natten för länge sedan lämnat över åt gryningsljuset att sköta himlen ovan oss.

En vän från Stockholm och Portugal (som alltså även hon var i Portugal) hade också haft vett att fly hemmet direkt efter vårt äventyr där nere. För att fira oss själva, vad vi tagit oss igenom och att vi ses igen ägnar vi ett par timmar en sen natt åt att dricka glögg med russin och skrattande minnas tillsammans. Planen gjordes upp redan i Portugal, och med detta avklarat hade vi ännu ett projekt att vara stolta över!

Vännen man möter såhär består för alltid i minnet, om så inte i telefonboken. Att avsluta en lyckad kväll på ett dansgolv med mängder av individer som alla kan konsten att njuta till musik just så som passar dem bäst... Det är något av det mest fascinerande man kan göra. Sällan ser man så många äkta individer som just på Arvika, och sällan ser man så många olika typer av människor dela den respekten och kärleken för varandra. Atmosfären i ett folkhav framför en scen eller på ett dansgolv under en nattugglas vakande öga är sällan så fylld av gemenskap. Jag vet nu varför jag älskar just Arvikafestivalen, det kallas respekt, samhörighet och kärlek! Alla fördommar verkar som bortblåsta och tillsammans med 15 000 andra har jag upplevt en kärlekshistoria i Värmlands djupa skogar som varit betydligt mer fyllt av äventyr än väntat!

Explorer Belt, Portugal

En av historiens största bragder och äventyr är nu avklarat och en legend är skapad. Jag och Emma har tillbringat tre veckor i landet i hörnet av Europa; Portugal, och där fullföljt scoutarrangemanget Explorer Belt.

Reglerna är sådana att man på tio dagar ska vandra minst 160 km parvis och under tiden lösa ett visst antal uppgifter. Uppgifterna är av sådan karaktär att man ska komma landet och befolkningen närmare, och ett sätt för oss att få kontakter och uppleva många nya möten.

Äventyret smygstartade den 17 juni då vi tog bussen från Göteborg ner till Malmö där vi mötte upp med övriga 39 deltagare. Efter en mycket kort natts sömn tog vi den natten tåget över till Kastrup och flög därifrån till Lissabon och landet där allt ska ske.

Måndagen den 19 juni hoppar vi alla på en buss som kör runt och släpper av oss parvis på den portugisiska landsbygden. Detta tar hela dagen då vi måste släppas av med tillräckligt stort avstånd, och jag och Emma släpps inte förrän vid sju. Då vi båda är människor av det udda slaget har vi dock inget emot att åka buss, och det senaste nätternas knappt existerande sömn märks tydligt på två mycket flamsiga tjejer. Resten av våra busskamrater suckar åt vår vansinnigt dåliga humor, men till vår glädje har vi hittat några som delar den nämligen Jon och Jakob som också är Kenny Starfighter-fans. Detta resulterar i en battle of lines ända tills det är dags för J o J att släppas av. Kvar är jag och Emma, som tillslut släpps någonstans som skulle kunna vara var som helst i Portugal oss veterligen.

Morgonen därpå börjar vi med att lokalisera oss till den lilla byn Cótimos. Ett par steg senare är vi ute på vägarna, och har påbörjat en vandring vi aldrig kommer att glömma.

Kommande tio dagar är så fulla av upplevelser, känslor och tankar att det omöjligt går att återge rättvist. Vi vandrar uppför och nerför, sjungandes och svärandes, åt rätt och fel håll. Men trots att vi vandrade en hel del är de starkaste minnena från alla de raster vi tagit längs vägen. Lokalbefolkningen i Portugal hyser en gästrihet vi sällan sett någon annanstans, och inte en dag gick utan att vi blev inbjudna någonstans. Människorna i byarna pratar knappt någon engelska, så vi fick använda oss av någon blandning av spanska och portugisiska för att prata med dem. Detta i sig var en stor utmaning, och vi blev ofta förvånade över hur flytande konversationer vi ändå lyckades föra. Som jag tidigare nämnde skulle vi alltså under vandringen lösa uppgifter, en av dem var till exempel att besöka en skola och berätta om vår vandring. Uppgifterna gav oss en anledning att börja prata med människor över allt då många av dem var av det undersökande slaget. Att ha detta som ursäkt för att påbörja en konversation gjorde att vi ofta blev inbjudna på fika och mat var vi än gick. Befolkningen beundrade vår långa vandring och vi fick peka på kartan som de blev mycket fascinerade över (många hade sällan sett en karta över sina hemtrakter tidigare).

Ett av de starkaste minnena blir nog den kväll då vi i solnedgången passerar byn Póvoa. Från en kullerstensbelagd gränd hörs ljuden av musik och glada utrop. Nyfikna kikar vi in och möts av en gatufest med dragspel, dans och hemlagad mat. Knappt hinner vi registrera scenen framför oss innan vi blir invinkade och välkomnade. Vi bjuds på mat och dricka och hamnar mitt i vimlet då alla vill hälsa på de nytillkomna. Ett par barn provar intresserat våra tunga packningar och fnissar åt vår usla portugisiska. Det är med ett stort leende på läpparna vi tillslut lämnar den firande skaran. Med oss har vi fyra barn på följecyklar och minnet av ett midsommarfirande långt utöver det vanliga.

Efter tio dagar med en välpackad ryggsäck och ett par kängor som enda bostad går vi i mål i den lilla byn Drave någonstans bland Portugals höga bergstoppar. De gamla byggnaderna är av sten och trängs med varandra på klipporna. Det visar sig att delar av området ägs av Portugals roverscouter, som också konstruerat en lagun i bäcken som slingrar sig i botten av sänkan. Just här, nedanför vattenfallet, tillbringar vi allihop hela första dagen, solar, spelar alfalpet och berättar om våra olika äventyr.

I tre dagar stannar vi på denna plats, i vår egen tidsrymd avskärmade från världen. Vi sitter runt elden i skymningen, skrattar, pratar, sjunger och känner nog alla hur privilegiade vi är. Vi delar ett äventyr få förunnat, trots att vi inte upplevt det tillsammans. Vi vet alla att inga ord kan beskriva vad vi varit med om, men vi behöver inga ord för att förstå varandra. Vi har sett världen ur ett annat perspektiv, och vi vet att ingen annan än de som tagit sig igenom samma sak kan förstå hur fantastiskt det varit...

Nåväl, en äventyrares rastlöshet gör sig påmind och vi hoppar på en buss till Portugals tredje största stad Coimbra. Vi ska nu spendera kommande två veckor med att resa runt hela gruppen och se lite "modernare" delar av landet. En riktigt rolig händelse var den kväll vi letade upp den ultimata fotbollsbaren. Det var England-Portugal och stämningen var på topp. Efter att Sverige blivit utslagna hade vi givetvis konverterat till trogna Portugal-supportrar, och det var nu det gällde. Spänningen framför storbildsskärmen gick nästan att ta på, matchen var olidligt spännande och avgjordes tillslut med straffar. Portugals seger gjorde glädjen total och firandet pågick vart man än vände sig. Jag säger bara det; Portugal olé olé olé!
Ett par dagar tillbringade vi sedan i Figuera da Foz, en betydligt mer turistanpassad stad vid kusten. Vi fick två välbehövda dagar vid stranden med volleyboll, frisbee, bad och diverse sadistiska aktiviteter (Jon, Jakob och Olof grävde ett stort hål, lyfte helt brutalt upp mig och satte ner mig i det för att sedan täcka över mig med sand. Sedan ägnade de en halvtimma åt att skratta åt mig då jag kämpade mig upp på egen hand. Jävla stockholmare!).

En kväll i Figuera firade vi något försenad midsommar ihop med ett gäng Portugisiska scouter. Vi bjöd på typisk svensk mat och förvånansvärt nog uppskattades till och med knäckebröd med kaviar.

Tyvärr var ju vår tid i Portugal begränsad och vi skulle också ha tid att se Lissabon. Dagarna i huvudstaden var på många sätt de roligaste under hela resan, även om inget är jämförbart med själva vandringen. En av dagarna sprang vi runt i hela Lissabon då ledarna förberett en tävling vid namn Been There Done That. Vi räknade trappsteg, beställde något oidentifierbart på ett café, kollade in Vasco da Gamas gravgranne och blev erbjudna knark flertalet gånger (det sista ingick dock inte i tävlingen). Under tiden pågick en annan tävling, nämligen "fota flest kor" (det var en utställning på plats i Lissabon där konstnärer från hela världen designat kor), något som vi tyckte vi vann då vi hittade en plansch med alla 100 kor på som vi fotade. Fånigt nog godkändes inte detta.

Samma kväll besökte vi ett av Lissabons största diskotek. Alla hade vi rotat upp det minst skrynkliga plagget ur packningen och tagit en dusch för att göra oss redo att inta dansgolvet. När vi anlände vid halv tolv var det mycket knappt med folk och musiken under all kritik. Demonstrativt intog vi ändå dansgolvet och fick tillslut DJ'n att höja nivån på musikvalet. Efter flera svettiga och härliga timmar började folk vilja dra sig hemåt, och efter att ha tröttnat på de småjobbiga portugiserna hoppade även jag, Emma och Imse in i en taxi som tog oss hem.

Efter knappt tre timmars sömn tog jag och Emma oss upp dagen efter för att laga frukost. Käcka och överjävliga som vi är väckte vi alla med "ta fram det bästa humör"-låten vilket resulterade i flertalet sura morgontrötta blickar. Återigen gav sig dreamteamet Hanna-Emma-Jon iväg för att göra Lissabon dag två. Vi besökte en marknad där försäljare försökte kränga allt från felvända flaggor till stickkontakter. Två par byxor och en glass rikare begav vi oss nöjda från denna udda företeelse. Ett par vindlande gator senare hade vi gissat oss fram till en spårvagnshållplats och bestämde oss för att hoppa på. Linje 28 blev en spännande tur, och aldrig hade vi väl väntat oss att en liten gul spårvagn kunde ta sig fram genom så smala gränder, så snäva kurvor och så branta backar. Även vi spårvagnsvana göteborgare fann åkturen överraskande, och inte sällan befann sig husväggarna aningens för nära det skrangliga fordonet. Denna dag besökte vi också Lissabons största shoppingcenter, beundrade inomhusvattenfall och upp-och-ned vända kor.

Denna sista kväll var det också dags för the moment of truth och bältesceremonin. Med rätade ryggar och stolt uppsyn fick vi gå fram och ta emot beviset på vad vi avklarat, EB-skärpet. Med Lissabon i solnedgången som bakgrund var känslan mäktig och borggården nästan som uppfylld av mystik. Vi åt trerätters på en minst femstjärnig restaurang och begav oss tillslut glada och sjungande hemåt i natten. Övertrötta som vi var raggade jag och Jon upp Johan och Olof vilket resulterade i en nattlig omgång alfapet. Vi lyckades med konststycket att nästan döda spelet på två drag men genom att godkänna ord som "brr" och "döm" fick vi igång det igen. Tillslut gick H.E.J. Dreamteam minus Emma (Hanna o Jon) ur spelet som segrare och kunde nöjda inta golvläge och sovposition för en timmes rehabilitering i drömmarnas land.

Den 9 juli infaller sedan och detta ödesdigra datum är det dags för vår hemresa. Vi flyger till Kastrup och säger farväl på flygplatsen. Jag och Emma tar bussen därifrån nästan sist av alla. Huvudet är fyllt av tankar och vi kan egentligen inte förstå det alls. Vi saknar de vänner vi mött och det liv vi levt. Vardagen är skrämmande nära men äventyret aldrig långt borta. För med oss bär vi minnen för resten av livet, och en insikt få andra delar. En sak är säker; äventyret finns i farten, och det är vägen som är mödan värd...