Såhär ett par år senare vet jag att den backpackertäta Kao San Road kanske är bland de mindre exotiska platserna i denna fantastiska värld. Men känslan jag hade den där eftermiddagen, det är den jag söker varenada morgon när jag går hemifrån. Det är för att återigen få stå där, så fylld av nuet att det knappt rymms i mitt medvetande, som jag aldrig vill sluta se mig om i världen. För oavsett hur många fötter som nött de vindlande stigarna mot Macchu Picchu, oavsett hur många ögonpar som paralyserats av norrskenets gåta, så är inte upplevelsen din förrän du själv betagen står där.
Visst räds man ibland stora turistmål och det anpassade intryck man så ofta erbjuds. Men skräms inte av att uppleva även detta. En överfylld strand i Playa del inglés kanske inte känns på långa vägar lika spännande som ett kamelsafari i norra Sahara, men varje ny upplevelse är ett äventyr i sig, och du lämnar det en erfarenhet rikare. För egen del vill jag inte avfärda någonting förrän jag med egna ögon sett det och med egna fötter trampat marken, inte förrän då kan jag med säkerhet veta vad denna plats har att förmedla till just mig.
Världen i sig bär ett personligt budskap till var och en av oss, och man vet aldrig vad som väntar förrän man själv begett sig dit. En syn som förändrar en människas liv är troligtvis vardagsmat för en annan. Det budskap som åsynen av Kao San Road förmedlade till mig denna eftermiddag, var att trots de 10 miljoner människor som redan levde sina liv i staden så kunde det för mig vara den starkaste upplevelse möjlig att stå just där. Världen runt omkring oss kan aldrig bli begagnad, för varje gång det föds en ny individ återskapas även den!
