torsdag, juli 20, 2006

Arvikafestivalen


Tisdagen den 11:e juli lämnar en sliten och fullpackad bil med mig, Anna, Robin och Therese som passagerare Göteborg för att få en välbehövd dos kärlek och musik på Arvikafestivalen. Regnet hänger i luften men humöret hinner inte falla särksilt lågt, vi ska ju på festival! Att hitta en schysst tältplats är för en gångs skull inte alls omöjligt då vi är tidiga, och en bekant redan har tryckt ner grenar i en lagom cirkel för att skapa ett camp åt oss.

Jag ska jobba även i år och letar upp partybackstage-området vilket inte är alltför lätt då det knappt existerar än. Tillslut finner jag två av mina kommande arbetskamrater och slår mig ner och snackar med dem. Detta är början på en gemenskap och en helg med mängder av roliga stunder på en liten gräsplätt vi snart förvandlat till ölbar (med hjälp av ett tält, lastpallar, spik och sprayfärg). Vi hade alltså två dagar på oss att snickra ihop en bardisk och göra den snygg samt att lasta in all öl och annat vi skulle sälja till artister med flera. Hur förklarar man glädjen i att göra det här? Sanningen för mig är att det handlar om de vänner jag får och människor jag gör det med och den glädje jag finner i att skapa och vara aktiv. När vi sprayat schabloner och hängt upp tyg hade vi den snyggaste bar jag någonsin vart med och byggt och efter det var det bara att börja langa öl. Första festivaldagen inföll snart och vi kom snabbt in i våra nya roller på riktigt.

Att tävla med Chia om att bära flest flaskor (jag klarade 14 och vann) när vi rensade bord, att få en tjuga i dricks, att ta en paus med gratis dricka och en tallrik wok i gröngräset... Det är sådant jag efteråt minns med ett leende. Men en festival kan inte bara vara arbete, om än ett roligt sådant. Att njuta av konserter, dricka öl och samla gratisprylar är måsten att genomgå och detta gjorde vi givetvis.

Ett av de roligaste minnena är den kväll då jag, Tommy och David rusar iväg efter avklarade tre timmar då vi slutar klockan tolv för att spana in Alice in Videoland. Spelningen börjar just tolv men då vi är backstage kommer vi ut nästan längst fram vid scenen strax innan de börjat. Vi lyckas röja oss fram och snart står vi alla i främsta ledet och njuter hysteriskt! Spelningen är just en sådan som fyller hjärtat med glädje, huvudet med yrsel och kroppen med ömmande partier; helt sanslöst bra! Efteråt ska vi in backstage igen och tvingas tränga oss igenom en skara med hysteriska fans upprepandes "ursäkta vi jobbar backstage". Avundsjukan i den ivriga skaran märks tydligt och vi kan inte undgå att känna oss som om även vi står till viss del i stjärnglansen från deras idoler. Väl bakom scenen hittar vi bandet, tar ett vågat beslut och springer till kylen för att bjuda dem på varsin öl helt utan någons tillåtelse. De uppskattar iallafall vårat tilltag och kommer senare bort för att handla i baren. Vi har gjort ett intryck och är mycket nöjda med alltihop! Med berusningen av konserten kvar i kroppen röjer vi loss på Orions dansgolv tills de ska stänga och natten för länge sedan lämnat över åt gryningsljuset att sköta himlen ovan oss.

En vän från Stockholm och Portugal (som alltså även hon var i Portugal) hade också haft vett att fly hemmet direkt efter vårt äventyr där nere. För att fira oss själva, vad vi tagit oss igenom och att vi ses igen ägnar vi ett par timmar en sen natt åt att dricka glögg med russin och skrattande minnas tillsammans. Planen gjordes upp redan i Portugal, och med detta avklarat hade vi ännu ett projekt att vara stolta över!

Vännen man möter såhär består för alltid i minnet, om så inte i telefonboken. Att avsluta en lyckad kväll på ett dansgolv med mängder av individer som alla kan konsten att njuta till musik just så som passar dem bäst... Det är något av det mest fascinerande man kan göra. Sällan ser man så många äkta individer som just på Arvika, och sällan ser man så många olika typer av människor dela den respekten och kärleken för varandra. Atmosfären i ett folkhav framför en scen eller på ett dansgolv under en nattugglas vakande öga är sällan så fylld av gemenskap. Jag vet nu varför jag älskar just Arvikafestivalen, det kallas respekt, samhörighet och kärlek! Alla fördommar verkar som bortblåsta och tillsammans med 15 000 andra har jag upplevt en kärlekshistoria i Värmlands djupa skogar som varit betydligt mer fyllt av äventyr än väntat!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vandring pa en okand gata i en annu okand stad, plotsligt slar den valbekanta lukten av sopor och urin blandat i en stor lerpol upp emot en. Tro det elelr ej det ar i sadana lagen man saknar att vara hemma, eller ja snarare saknar att leva livet och ta del av allt de du just beskrivit. Men ack man ska inte klaga jag menar trots allt har jag anda lukten :P

Rebecca sa...

yjohoo! hihi va kul att det är nåt som är värt att läsa =) jag kikar allt på din sida också! är kul att läsa vad folk gör o så ;) jag har det hur bra som helst, inatt var min första natt på skolan. idag börjar orientation, då träffas alla nya elever och umgås, massa kul grejer ska vi göra =) hur är allting där hemma? vad gör du på dagarna nu? ha d kanon fint så lär vi höras av! hälsa dom goa där hemma från mig, ok? och om ni bestämmer er för att åka till staterna så tvkena inte att komma hit!! kan säkert på nåt sätt fixa sovrum...=) ha d kanon! kramar reb