Ett leende, en början

Avståndet mellan skenorna på ett järnvägsspår är 143,5 cm, ett inte alls särskilt logiskt mått att utgå från. Varför valde man inte 140 eller kanske 150 cm, något som var lättare för spårarbetare eller vem-det-nu-berör att komma ihåg?

Jo, när de första vagnarna anpassade för järnvägstrafik konstruerades använde man sig av samma verktyg som vid byggandet av häst- och kreatursdragna vagnar, och dessa var anpassade för just fordon med måttet 143,5 cm. Då uppstår ju givetvis frågan varför ett så udda mått användes i detta syfte, och för att finna svaret på det får vi gå ännu ett steg tillbaka. Givetvis måste vagnarna från den här tiden (precis som i alla tider) passa på vägarna, och det allmänna måttet på de gamla vägarna var för just fordon med 143,5 cm mellan hjulspåren.

Men vår ursprunliga fråga har ännu inte fått sin lösning, vi har fortfarande ingen förklaring till varför just detta mått används. För att finna svaret måste vi gå åtskilliga år tillbaka i tiden. Detta vägmått togs i bruk av de första stora vägbyggarna, nämligen romarna, och här står äntligen en lösning att finna. De romerska stridsvagnarna drogs av parhästar, och när två kreatur ställdes i bredd intill varandra upptog de i medel just 143,5 cm.

Det var alltså romarna som bestämde över avståndet mellan skenorna på järnvägsnät tvärs över världen. Det var deras effektivisering av vägbyggandet anpassat för krigstider som än idag avgör storleken på en förstaklasskupé på ett toppmodernt höghastighetståg.

Detta mått fördes sedan vidare av utvandrarna till USA, som inte funderade över att ändra spårvidden. När framtidens rymdfärjor nu konstrueras tyckte de amerikanska ingenjörerna att bränsletankarna borde vara bredare. Men tankarna konstrueras i Utah och måste transporteras med tåg till rymdbasen i Florida, och bredare tankar får inte plats i järnvägstunnlarna. Resultatet blev alltså tillslut att rymdingenjörerna fick nöja sig med det mått som romarna en gång hade bestämt.




Vad vill jag då få sagt med det här? Först och främst är det en fascinerande historia jag hämtat ur Paulo Coelhos bok Zahiren som varmt rekomenderas. Men jag vill också uppmärksamma den fantastiska funktionen av orsak och verkan som passerar såväl tid- som landsgränser. Betänk att mycket av vad du gör idag kommer att påverka människor i en avlägsen framtid eller på en annan kontinent. Kanske är din existens möjlig på grund av en persisk flickas försiktiga leende på en marknad för 300 år sen?


Slump, tur, ödet eller någon guds vilja? Oavsett vad du väljer att tro, så kom ihåg att aldrig sluta fascineras av den fantastiska värld och det fantastiska liv vi har tilldelats. Möjligheterna är dina och där för dig att ta tillvara på. Vill du förändra världen? Gör det!