En midsommarsaga

Jag minns att jag plockade blommor på midsommar en gång. Sju stycken och la under kudden, sådär som man ska göra. Vi var femton år, åtta vänner som irrade runt i nattluften. Inte en viskning hördes från att vi plockat vår första blomma, förgätmigej tror jag det var. Vi hade bestämt att göra det på riktigt nu, utan att prata men med finurliga leenden. Det var svårt, spridda fniss hördes där vi smög fram genom daggvåta gläntor. Men med ett nattligt löfte bakom oss återvände vi mot huset i skogsbrynet med handen knuten om varsin bukett. Efter varma godnattkramar placerades blommorna att vila under kudden, och med hopp om vackra drömmar slumrade vi så sakteliga in.

Morgonen därpå vaknade vi med slöjan av drömmar kvar i bakhuvudet, och ett leende vilande i mungipan. Kanske var det den spänning vi delat och inte midsommarnattens magi som speglades i gryningsljuset, vad vet jag. Men den morgonen kändes äventyret lite närmare, livet lite större. Och jag minns hur vi satt där och insöp sommaren. Inte ett ord yttrades om nattens drömmar, men jag minns vad vi lovade varandra den morgonen. Vi var femton år, och vi lovade att bli lyckliga.