Bragder på hemmaplan

Så sitter man här igen, en kväll som många andra med blicken riktad mot datorskärmens bild av en förvirrad värld. Har just haft besök av ett par kära vänner. Vi experimenterade fram tre sorters paj med diverse mer eller mindre kulinariska ingredienser, spelade TP och skrattade åt människans dumhet. Sisten att lämna kalaset var Ludde (kanske borde man lära sig att kalla honom Fredrik snart?) och nattens diskussion i värmeljusens sken cirkulerar fortfarande i tankarna.

Imorgon är det Sveriges nationaldag, och trots att jag egentligen inte lägger nåt särskilt värde i denna dag tror jag faktiskt att jag ska vifta lite med nåt blågult och sträcka på ryggen. För Sverige är ett underbart land, här finns det mesta som verkligen betyder någonting för mig och det är värt att hyllas. Alla vackra minnen och alla vänner, naturen vi är fria att vandra i och många ännu ej upplevda äventyr. Att jag är född just här har gjort mig till den jag är och gett mig det liv jag lever. Just därför, som en hyllning till allt jag älskar, ska jag tänka efter en extra gång på vad Sverige egentligen betyder för mig. 364 dagar per år lägger vi vår kraft på att uppmärksamma allt det som inte är bra med vårt hemland, inte mer än rätt då att ägna en dag åt allt det positiva vi faktiskt har här...

Äventyren hopar sig i takt med sommardagarna. Helgen har varit fartfylld och spännande. I fredags blev ännu en årskull fria från tolv år i skolan och fick fira sin unika studentdag. Känslorna var många och blandade även hos mig som betraktare på skolgården. Ett år har gått nu, ett år av frihet och ett år av kamp. Jag har lärt mig otroligt mycket och känner mig betydligt mer erfaren och redo för vad som än må hända i framtiden. Jag kan inte säga annat än att jag är nöjd med detta år. Det har i perioder varit värre än mitt liv någonsin varit tidigare, och jag har tagit mig igenom sådant jag aldrig trodde skulle drabba mig. Men efteråt är jag starkare, säkrare och nöjdare än någonsin tidigare. Jag har lärt mig vad i mitt liv som verkligen betyder någonting och att värdesätta mig själv.
Jag har gråtit över kärlek som tagit slut, drivit mig själv mot destruktiva tvångstankar som var påväg att gå fruktansvärt illa men tagit mig ur det, lärt mig att tro på komplimanger, varit borta hemmifrån längre än någonsin tidigare, gråtit, varit förbannad men framförallt haft jävligt roligt emellanåt!


Efter en önskan från en vän tänkte jag berätta lite om söndagens strapatser. Då lyckades äntligen alla faktorer stämma och jag kunde utnyttja mitt hanggliding-presentkort. Det gick alltså till så att jag spändes fast i en sele framför en utbildad instruktör och var fastsatt i en vajer som sträckte sig ut framför oss ca 150-200 meter. Två personer höll sedan ut skärmen bakom oss och vinden fångade den och lyfte oss uppåt samtidigt som vi drogs framåt av vinschningsannordningen. Det var relativt hård vind så det tog bara några sekunder innan vajern var helt spänd under oss och vi var högt ovanför marken. Just denna uppåtfärd var riktigt hisnande! När vi väl var uppe och vajern var sträckt så spände jag loss oss och så steg vi fritt ännu mer och beundrade utsikten och kände på vindarna. Jag fick styra själv en del och det var en riktigt grym känsla! Fascinerande, vackert och härligt! Jag kan bara säga, TACK så hjärtligt för ett underbart äventyr, en grym present som jag aldrig någonsin glömmer!


Sist jag skrev var det med förhoppningar om och en stark längtan efter upplevelser här hemma och jag kan inte annat än vara nöjd med den senaste månaden. Jag lyckades samla de flesta av mina vänner på en 20-års fest som blev otroligt lyckad trots den brokiga skaran. Jag hade enormt roligt och det verkar som om de flesta som var där hade det också. Jag var ganska rejält nervös innan då jag aldrig tidigare blandat mina olika bekantskaper på det sättet. Men efter att ha funderat fram och tillbaka bestämde jag mig tillslut för att satsa allt och helt enkelt låta det gå som det går. Kan dom tycka om mig måste dom ju kunna tycka om varandra! Precis som Anna sa till mig så är det ju faktiskt så att de kläder vi bär och den stil vi väljer bara är ett sätt att spöka ut vår mänskliga insida på. Alla är vi helt vanliga unika människor och den som inte kan bortse från en rosa klänning eller ett brett nitbälte och se personen där under den får skylla sig själv. Mina vänner är alla unika och utan dem hade jag aldrig insett hur mycket skönhet som finns i varje individ, oavsett utsida. Fördomsfri blir man nog aldrig, men så länge man är medveten om att det man går och bär på är just fördomar så har man också alltid den fria viljan att bortse från dem.

Dags för fler att praktisera det en äkta hippie och bohem borde göra; peace, love and understanding!





Over and Out